Annons:
Etikettbussar
Läst 1674 ggr
Inkanyezi
2014-07-29 00:14

Trafikledare vid Ytcentralen

När jag började köra buss på SL fanns en trafikledare på Ytcentralen som inte riktigt hade alla bussar i garaget. Jag tänker utelämna hans namn här; det är inte väsentligt för anekdoterna, men den trafikledaren var inblandad i väldigt många underliga händelser i trafiken.

Min första kontakt kom under utbildningen, när jag fördes över från körskolan till Söderhallen, där jag började min bana som bussförare. Jag hade placerats som elev på Linje 59, och min instruktör var en kille som var något yngre än jag själv, men som hade kört buss några år. Redan när vi började berättade han att linjen hade mycket dåliga körtider, så att det var stor risk att inte hinna med, men att det inte var något att egentligen oroa sig för, eftersom det inte fanns en chans att någonsin köra in tid, i alla fall inte på den linjen.

Redan då vi tog över bussen var den några minuter sen, men då det fanns lite regleringstid vid Karolinska, kunde jag köra därifrån på rätt avgångstid. Det tjorvade dock ihop sig en hel del inne i stan och när jag kom till Slussen var bussen drygt tio minuter försenad.

Jag tog då kontakt med Ytcentralen för att meddela att jag var sen, då det knappast skulle gå att komma iväg från ändhållplatsen efter tidtabellen. Svaret från den berömde trafikledaren var:
-- Byt med instruktören, som är mer van, så att ni kan köra in tiden.

Grabben som var min instruktör kunde inte hålla sig för skratt, och han sade att det finns inte en chans. Han hade själv inte kunnat köra sträckan fortare än jag gjorde. det enda som hade uppehållit oss var trafik och hållplatsstopp med på- och avstigningar. Också med ett par decenniers erfarenhet av att köra buss är jag alldeles klar över att det var turlistan som var helt åt pipsvängen.

Jag fortsatte till ändhållplatsen, och gick därifrån cirka en kvart sen, men nästa buss hade inte åkt ifatt, så det var egentligen bara att fortsätta köra och hoppas att hinna till rätt plats vid rätt tid på något sätt för avlösningen.

Nästa konfrontation med samma person kom när jag körde Linje 67, fortfarande som elev, och hade fullbordat mitt första varv från Odenplan ut på Djurgården och tillbaka. När jag lättade från hållplatsen vid Odenplan efter att ha lastat av alla passagerare, brakade det till bak i bussen, och jag såg i innerspegeln hur det var ett moln av flisor längst bak i bussen och kom in rök.

Jag hade rullat iväg några tiotal meter och skulle precis svänga in på Upplandsgatan framför kyrkan, för att parkera på Karlbergsvägen och vänta in avgångstid där när haveriet inträffade. Bussen stod klart olämpligt. Den blockerade halva Upplandsgatan och också utfarten från hållplatsområdet.
Inspektion där bak visade att den sneda kardanaxel som ska förbinda växellådan med bakaxeln hade gått sönder i knuten invid bakaxeln, och att den där hade vispat runt helt fritt.

Tur i oturen var att inga passagerare fanns kvar i bussen när det hände. Om någon hade suttit på platsen invid bakaxeln hade nog benen gått samma väg som sidoväggen och golvet där jag kunde se den trasiga kardanaxeln. Genom hålet kunde jag se att den hade gjort en ganska djup grop i asfalten också.

Nåväl, bärgning var enda möjligheten, och jag tog ett samtal på radion med vår berömde trafikledare:
-- Jag står vid Odenplan, med avbruten kardanaxel, halvvägs över Upplandsgatan.
Svaret blev:
-- Försök köra på startmotorn.

Det tog mig ett par minuter att förklara att det överhuvudtaget inte gick att köra bussen, eftersom kardanaxeln, själva förbindelsen mellan motorn och hjulen där bak, helt enkelt var av. Under det samtalet föreslog han också denna gång att jag borde lämna över ratten till instruktören. (Helt bortsett från det går det inte med en buss med momentomvandlare att köra på startmotorn. Den ger inte tillräckligt mycket snurr på maskineriet.)

Tredje konfrontationen var när jag var ganska nybakad men körde själv, utan instruktör. Jag hade just tagit över en Leyland dubbeldäckare på Linje 48 vid Slussen i riktning mot Karolinska, och när jag hade packat upp mina grejer lade jag i växeln, lättade handbromsen och rullade iväg ner mot Slussplan och Kornhamnstorg.

Nere vid Slussplan var det rött ljus, men jag hade inte hög fart, hade faktiskt inte trampat på gasen mycket alls, mer än för att komma över det lilla uppförslutet till bron över själva slussen.

Jag lägger alltså foten på bromsen för att stanna vid rödljuset, och farten är kanske tio kilometer i timmen, bara obetydligt fortare än vad man kan gå i rask takt.

Men - bromsen tog inte. Jag trycker ner helt i botten, men ingenting händer. Då slänger jag i handbromsen i hopp om att få stopp på den omkring åtta ton tunga bussen, men fortfarande händer ingenting. Som i ultrarapid kan jag fortfarande se det framför mig. Det är ett lätt nedåtlut mot Kornhamnstorg, och jag har rött ljus. Korsande trafik från Munkbron passerar framför bussen som rullar sakta förbi den röda signalen. En taxi som jag nästan krockar med stannar och släpper förbi, och jag börjar fundera över hur det hela ska sluta.

Farten är fortfarande inte hög. Handbromsen ligger i, och den tar lite grann. Jag lägger ur växeln, för att inte ha drag på motorn, och farten minskar något. Nere vid Kornhamnstorg provar jag att gnugga framhjulet mot trottoarkanten, och det stoppar faktiskt bussen. Den panik jag har känt inför att sitta i ett ostoppbart monster börjar släppa, och jag börjar med att öppna dörrarna och meddela passagerarna att det är fel på bussen och att den tas ur trafik, och att de som ska fortsätta får gå till nästa hållplats, som ligger vid Munkbron.

När jag så är ensam i bussen tar jag ett samtal med Ytcentralen, och där sitter samma trafikledare, jag tänker mig honom som en institution.
-- Jag står vid Kornhamnstorg och har släppt av alla passagerare eftersom bussen inte har några bromsar. Kan du beställa bärgning?
-- Har du lastat av alla passagerare? Det får du inte göra på eget bevåg, utan det måste du få order om härifrån. Du får bussbyte när du kommer tillbaka från Karolinska.
-- Då tycker jag att du kan komma ner och köra bussen själv. Jag står bara ett par hundra meter från Ytcentralen, så kan jag gå upp och göra ditt jobb under tiden. Jag kör inte en meter till med den här bussen, den har inga bromsar.

Han skickade i alla fall ut ett bussbyte från garaget, så jag fick en ny buss efter ungefär tio minuter och kunde gå in på linjen i motsatt riktning vid Sankt Eriksplan.

Annons:
Leffe
2014-07-29 10:10
#1

Ett riktigt praktexemplar.

Det där med bromsarna lät inte trevligt. Kan tänka mig att du kände lite desperation. Det påminner mig lite om de gamla färdtjänstbussarna utan servo och där framhjulen låste sig innan det blivit riktig bromsverkan på bakhjulen. Isgata och körde sakta från Södersjukhuset med nedförsbacken och kurvan ned mot trafiksignalen vid Ringvägen. Rött - började bromsa. Framhjulen läser sig. Det var bara att göra som du. Ta hjälp av trottoarkanten.

Inkanyezi
2014-07-29 10:50
#2

Långt senare lärde jag mig ett annat sätt att få stopp utan broms.

Momentomvandlaren kopplar ju "mjukt", och i låg fart kan man stanna på ungefär samma sätt som man bromsar en båt. Man slår om till back. Been there, done that. Jag upptäckte det på första turen efter min semester, då jag hade kört båt under i stort sett hela semestern. Jag körde Linje 201 (Lidingö) och när jag skulle stanna för stopplikten nere vid Vasavägen gled jag fram på ungefär samma sätt som när man närmar sig en brygga. Jag satt väl och drömde, för när jag närmar mig stopplinjen, slår jag om omkopplaren till back, och drar på lite gas, och bussen stannade faktiskt, precis som en båt skulle ha gjort. Precis då kom jag på vad jag hade gjort, och jag var nog mer skärpt under resten av dagen.

Att bromsen tog mindre på bakhjulen var inte bara problem med färdtjänstbussarna, utan det hängde ihop med att bromsarna slets mer bak, så att bromsnycklarna, de platta axlar som driver ut backarna, inte längre räckte för att trycka ut dem mot trumman. När beläggen slets ner behövde bromsarna justeras, genom att backarna trängdes ut lite grann, men om de inte var justerade kom man till slut till ett läge där bromsarna bara tog fram, eller åtminstone mer fram än bak, så att framhjulen låste utan att man hade mycket bromsverkan bak.

Det här var ett återkommande problem, och värst på bussar med svansmotor och långt överhäng bak. Det brukade dyka upp ofta i den första halkan, eftersom man inte lika lätt blev varse problemet när det var bra väglag. För det mesta kunde man då få bättre bromsverkan genom att trycka på mer, men man tappade så klart styrningen helt. Ett problem med det är att "pumpbromsning" inte fungerar som på en bil, då tryckluften behöver mer reaktionstid. Man kan glida ganska långt innan hjulen börjar rulla igen.

Och i nysnö på blankis kan man inte bromsa alls, som jag har erfarit ett par gånger.

Leyland var ökända för plötsliga bromsbortfall. Det var något fel i ventilerna i luftsystemet som bar skulden. En mekaniker sa något om att det förekom metallflisor som plötsligt kunde blockera en ventil. En av arbetskamraterna hade fått bromsbortfall på buss 59 på Södermannagatan när han hade svängt in från Folkungagatan.  Vid bortre hörnan av kvarteret var det en massa folk utanför Systembolaget, och de stod ute i gatan, som är rätt smal. Bromsen tog inte, och han körde upp på trottoaren och skrubbade husväggen. Då klev det ut två damer ur porten och blev mosade.

Jag hade ett liknande bortfall ännu en gång, och var nära att köra in i bussen framför vid en hållplats, men i sista stund tog bromsen, och det blev rätt häftigt stopp på bussen. En äldre dam som stod invid dörrarna och skulle av hörde sedan av sig eftersom hon hade brutit lårbenshalsen, men jag hade inte märkt det när jag stod vid hållplatsen.

Leffe
2014-07-29 11:32
#3

Leyland var väl ganska ökända. Dörrar som skakades loss med mera

Upp till toppen
Annons: